Jag har börjat landa i mitt beslut att hoppa av skolan nu. Det känns faktiskt bra. Riktigt bra. Jag tror jag bara körde på och lurade mig själv lite där, om jag ens verkligen kände efter någon gång. Jag har nog inte stannat upp och funderat en enda gång sen utskrivningen augusti 2003. Inte sådär på riktigt.

Minsta lilla tvivel och fundering har stoppats undan. Jag har varit nästintill livrädd för att inte klara av att slutföra det jag påbörjat. Att få ännu ett misslyckande att lägga till på listan.

Men jag insåg att det är ett större misslyckande och fortsätta något man inte vill. Att veta att man valt fel men inte våga bryta upp.

Beslutet känns helbra. Jag är nöjdare än på länge.
Även om jag för första gången på flera år inte alls vet vad jag vill.

Men man kanske inte alltid behöver veta, eller ha någon form av framtidsplan.

Ibland räcker det kanske med att bara vara här och nu.